Tillbaka igen

Hej alla fina.
Nu är jag tillbaka igen och tänkte göra nytt försök att ta tag och skriva lite oftare i min blogg.Jag tänker ofta på den  och ibland vill jag lägga ner den och ibland vill jag skriva.Men att det ska vara så svårt och komma till skott. Det är ju tyvärr så när man har as (aspergers syndrom) att man har svårt och ta tag i saker. Men ibland får man bli arg på sig själv och kämpa lite extra,krävs ju då att man mår bra den dagen och att man har stödet från övriga runt omkring.Idag är en sån bra dag.Blev ytters förvånad när jag idag kom in på bloggen och såg att jag inte vatt här sedan Maj 2012,ajdå!! När jag läste igenom lite av vad jag tidigare skrivit kom jag tänka på min bok jag också i flera år funderat på att skriva.Jaa,den får jag fundera på några år till. Men den kommer och den kommer att handla om min förlossningsdepression och hur upp och ner vårt liv i familjen var då. Vår minsta är nu 2½ så jag orkar inte påbörja det just nu.Han får bli några år till först innan jag tar i tu med det. tack för att ni läst min blogg idag.Önskar er alla en fin dag:-))

En vanlig dag.

Om inget annat är bestämt ser en vanlig vardag ut så här för mig.

Klockan ringer 6.30,vi ligger och drar oss en kvart sedan väcker vi barnen.
Dem stiger upp,klär sig,äter frukost och cyklar till skolan med 2 andra kompisar kl.7.45.
Lillebror vaknar mellan 7 och 7.30,mannen kör till jobb kl.7.40.

När "plutten" och jag är själv hemma äter vi frukost,sätter igång en maskin tvätt,plockar undan disk,kissrunda med vovven och tar förmiddagsluren mellan 8.30-10.Vilket passar mig aldeles utmärkt eftersom jag har ett så stort sömnbehov,jag är som bäst mamma då.

När vi vaknar hänger jag upp tvätten,sätter igång ny maskin,gör mig iordning,äter liten mellan mål och promenerar till affären."plutten" brukar sova när vi går hem.

Vi kommer lagom hem till skolbarnen kommer hem kl.14.15,då är det dax för mellanmål för dem stora, och lunch för "plutten",hänga upp tvätt,läxläsning,drar en runda med dammsugaren och eftermiddagpromenad med vovven.

Sedan är klockan dax för att lagat middag alltså 16.30,mannen är hemma kl.17 men det är sällan maten är klar då.Ibland gör han till och med det när han kommer hem."plutten" brukar sova en gång till innan läggdax men det variera med tiden där dock inte senare än 17.

Efter middan leker barnen medan vi vuxna tar en kopp kaffe och slumrar till i soffan. Kl.19 är det dax att säga hejdå till kompisarna,vi brukar ta en kvällsmacka sedan gör barnen sig nattaklara. Förhoppningsvis är dem klara till 19.30 så dem får en halvtimme till antingen sitta vid datorn,kolla på tv,rita eller nåt annat lugnt eller också läser vi en saga för dem. Undertiden nattar den andre "plutten". Kl.20 släcker vi lampan och säger gonatt och tanken är ju här att vi ska ha vuxentid MEN vår stora tös brukar vilja att jag ligger hos henne eftersom hon dels är mörkrädd (trotts nattlampa) och för att hon har lite hjärnspöke som hon vill prata om en liten stund innan hon somnar. Då är risken väldigt stor att jag somnar,brukar vakna ungefär mellan 22 och 00. Ibland kollar jag fejjan innan jag vandrar vidare till min egen säng och ibland inte.

Träffa vänner mitt i veckan är i princip högst ovanligt i vår familj. Ett par dagar i veckan har dem stora aktiviteter men annars ser det för det mesta ut såhär!!

Godkväll!!

har varit och lämnat dottern hos kompis,hon ska sova över...igen!! Vet ingen som tycker så mycket om att sova över som vår underbara dotter:-)
Vi cyklade dit för bilen är ju inlämnad igen,hoppas den blir klar på Måndag som han lovat.
Hade hunden med på cykelturen,han älskar att springa vid cykel. Promenerar vissa sträckor så han får göra lite ditt och datt. Jag väntade på att han skulle göra nr 2 men inte då,det hade inte han tid med. Då kan man ju lika bra fortsätta cykla,vad händer då....hundskrället tvärnitar och ska sätta sig så en annan nästan far av cykeln,hann fan i mej inte cykla 2 meter och vi gick en lång bit just för han skulle göra vad han skulle. Ger mig 17 på att han gjorde det för att jävlas lite,hihi. Älskar min fina hund,nu ska vi mysa i soffan och titta på så ska det låta.
Trevlig helg!!

Lillkillen vaknade idag dunderförkyld igen.Min stackars lilla kille,hostar så han spyr och 11 under näsan konstant. Men den lilla "räkmacka" han är så är han ändå nästan lika glad.
och dottern kom hem med svansen mellan benen igår från skolan,hon tycker det är så himla jobbigt med läsning. Förstår henne,det är inte lätt men ett måste. Det gäller bara att öva och öva.Tyvärr så tycker även jag att hon har fått en svår bok med ord som inte ens jag känner igen. Det står tex.ned ist för ner, min man säger att det är två olika ord och att man inte bara stavar det ned utan även uttalar det så. låter märkligt för mig och varför ska man lära sig det när man går i tvåan?? hmmm...Finns fler ord som för mig inte känns "moderna". Idag har hon pratat med fröken och hon sa att alla ska kläsa samma bok,men VARFÖR??? det heter ju att man anpassar sig efter individen,NÄÄ,det gör dem inte. Blir lite smått irriterad över detta faktiskt.
Vi tog en paus i läsningen och promenera till ica ist. Igår varireade jag mig och gick till Netto,hade följe med en granne och fick som vanligt skrattkramp i hennes sällskap.
Hon berättade att hennes dotter inte gillar taights som sitter så hårt i skrevet så det liknar kameltår,haha!! har jag aldrig hört nån gång:-)

Det blev lite facebook också efter promenaden,ner och ta en macka,kan lika bra hänga upp tvätten också, och lite mer facebook. Men nu e jag verkligen redo för bingen. ganska kul att blogga igen,känner att det kommer bli mer av det.Läsa andras blogg är jättekul tycker jag. skriv gärna din adress om du också bloggar. har aldrig nånsin gillat att läsa böcker och hatar det fortfarande men blogg och andra saker som händer på riktigt kan fängsla mig. Dottern har samma dilemma, tror hon ärvt min dysleksi. Och lika sprallig som jag var när jag var barn e hon,och snacka inte om konsentrationsproblemen hon har. Usch,ja man blir orolig när man tänker på det. Vill ju inte att hon ska ha det som jag haft det i skolan. Men det löser sig säkert till det bästa, man vet bättre nu för tiden...får man ju hoppas i alla fall. När jag var liten så hette det att jag dagdrömde och strunta i skolan,mamma kämpa för hjälp men nädå,hon har inga problem i skolan.....oj,oj,oj!! Mammor känner sina barn bäst själv,så är det!!

Tjingeling:-)

Ä N T L I G E N

Ä N T L I G E N kommer jag in här igen och Ä N T L I G E N tar jag mig tid och skriva lite. Är verkligen inte bra på att blogga. Blev gaaanska förvånad när jag såg hur länge sedan det är jag skrev sist. Tänker på det ofta men blir inte färdig att skriva. Inte lätt att ha aspbergers syndrom (as) och ha svårt att ta itu med saker men ganska skönt att ha nåt att skylla på,hihi. Ska försöka lära mig hur jag lägga till bilder.....hmmm,och hur lång tid kommer nu det ta då?? Jaa,får nog lägga huvet på sned och le med mina "Banjoögon" (Banjo är en ursöt hund vi hade för drygt ett år sedan) till min käre granne igen. vad skulle jag gjort utan henne, ställer upp i ur och skur med diverse saker. För att inte prata om hennes man som sparkar igång min man lite då och då. Världens bästa grannar helt enkelt:-) Nu ska jag ta sista rundan med vovven sen kallar sängen. Hej Hej!!

Fy,vad jag hatar vinter.Har definitivt varit en björn i tidigare liv som legat i ide hela vintern. USCH,vad kallt det är,fy för alla kläder som ska på,fy för att skrapa rutor på bilen och alla frusna lås.Fy för att skotta, och attans vad ont det gör när man halkar,kommer ju knappt upp igen.Fy för snön man drar in med dem klumpiga vinterskorna och barnvagnen,fy vad mörkt det blir snabbt på kvällen och sent på morgonen, och fy 17 vad ruggigt det är att gå upp på morgonen. Såja,nu har jag avreagerat mig lite och fy 17 vad det kändes bra!! Men barnen är glada i alla fall och det är ju underbart och tända ljus på kvällen är ju faktiskt ganska mysigt, också kommer julafton...ja,det vill man ju inte missa. Barnen börjar redan räkna ner och det är så härligt att se deras glädje.

Babyträff

Jag är inte så värst bra att skriva i min blogg. Har varit på babyträff idag, är ett gäng som turas om att ha träffar hemma hos varandra. Supertrevligt har vi alltid. Jag njuter så otroligt av min lilla guldklimp, han är så underbar och dem stora är så stolta och glada. Mina fantastiskt,fina,goa,älskade barn.Vad skulle man gjort utan dem,hade blivit fullständigt knäpp om det hänt dem något. Imorgon fortsätter vi baket till barndopet på lördag. Tack för att ni läser min blogg.

vilohem!!!!

Är hemma hos svärföräldrarna och det är rena vilohemmet.
Vi får så mycket hjälp med barnen och god mat,har tid för sig själv och samlar krafter.
Nu ska vi snart äta lunch och sen ska barnen med farmor och handla lördagsgodis.Ikäll blir det mys vid tv:n med öppen brasa....UNDERBART!!! Bättre svärföräldrar finns inte:-)

Tog bussen till ica med sonen,sååå mysigt vi hade. Annars är det alltid dottern som vill följa med mig överallt,får sällan rå om sonen helt själv. När vi satt på bussen hem säger han "mamma,du är fin och söt i klämman". ÅÅÅÅÅ,mitt hjärta smälte. Har för övrigt haft en supermysig dag med alla tre barnen hos kompis och tre av hennes barn. Vi promenerade dit och hade riktigt trevligt samtalsämne påväg hem om julklappat,tomten, att vi inte råd och åka till mallorca men vi är riktigt rika på kärlek och det är viktigare:-)

Idag kom grannen och ringde på dörren. "Er son sitter på förrådstaket". För er som inte vet så har våra två äldsta barn rum på övervåningen precis bredvid förrådet. Han hade alltså klättrat ut genom fönstret och upp på taket. Av rädsla höjde både jag och mannen rösten och utan att tänka oss för skällde vi på barnen. När vi lugnat ner oss så pratade vi om hur farligt det är och vad som kunde hänt. Med mitt dåliga samvete för mellansonen och vad jag drabbades av i samband med hans födsel, mådde jag jättedåligt. Jag är obeskrivligt glad att ha honom och älskar honom precis lika mycket som dem andra två men jag mår så förfärligt dåligt när han gör nåt han inte får och jag varit arg på honom. Men man måste ju få lov att bli arg ibland, så jobbigt att hantera. Det sista jag vill är att särbehandla honom mot hans syster, dem har ju samma regler hemma och ska få samma uppfostran. Ibland får jag dåligt samvete mot dottern för jag känner mig för sträng mot henne. Tror inte jag är det men är så rädd för att vara det och att hon ska känna det orättvist. Vad gör man???

Min historia om förlossningsdepression

Egentligen skulle jag vilja ha dem olika rubrikerna i en annan ordning men vet inte hur jag ska kunna ändra på det. Vill du läsa det i rätt ordning som jag tycker så ska det vara så här.

Om mig

 Förlossningsdepression

Varför blogg?

Så börja det

Arbetsträna

Samtalsgrupp

 Till anhöriga

 aspbergers syndrom

Sömn

 spädbarnsverksamheten

 Rädd om vänner

 Så mår jag idag

TACK!!

TACK!!

Att jag är där jag är idag är många inblandades förtjänst som jag vill tacka. Det har varit en otroligt lång,jobbig och smärtsam resa och vägen är än inte slut. Har som sagt fortfarande en del att jobba med. Jag är otroligt glad och tacksam över alla som stötta och ställt upp på mig genom åren även om jag inte haft vett och fatta och framför allt tacka för allt ni gjort för mig.

Först vill jag tacka min underbara man för att han stått vid min sida och funnits där hela tiden.Han har haft ett enormt tålamod som tagit hand om två små barn och en sjuk fru och jag fattar inte att han stått ut med mig för det gjorde jag inte själv.. Det är sann och äkta kärlek och han är en fantastiskt fin och bra pappa. Jag har inte tur i spel men jag har fan i maj en riktig storvinst i kärlek.

Sedan har jag min underbara lilla mamma och tacka för mycket,svärföräldrarna är helt fantastiska.
 också har jag sanslöst, fina,goa,omtänksamma vänner som funnits där för mig när jag behövt dem.
Egentligen skulle jag vilja rada upp deras namn för att riktigt kunna visa min tacksamhet,men jag vill ha deras medgivande först.

Det är speciellt en vän jag har otroligt mycket tacksamhet till.som ställt upp och gjort otroligt mycket för mig i ur och skur.Kan inte nog tacka henne tillräckligt mycket och jag tror och hoppas att hon själva vet vem jag menar när hon läser detta.
En riktig vän som är värd all eloge.

Ett stort tack till alla fina vänner som hjälpte mig med att skriva rekommendationsbrev om mig till ett jobb jag sökte för nåt år sedan.Ett jobb vilket nog var tur och meningen att jag inte skulle få.

Sedan har jag haft en rad olika samtalskontakter som hjälpt mig i olika stadier på olika sätt,tusen tack till er!!
också några olika läkare, mycket bra och mindre bra.Många har inte mycket till övers för försäkringskassan men jag har faktiskt en supertrevlig,duktig,kompetent handläggare som inte enbart gör utbetalningar till mig utan som jag känner vill mig väl och bryr sig.

Sist men absolut inte minst vill jag än en gång tacka dig som tipsade mig om att blogga. Tack för givande pratstunder vi haft när jag tittar förbi i butiken.

Tack alla fina människor som finns omkring mig!!

spädbarnsverksamheten

under uppbyggnad

Sömn

Jag har ett otroligt stort sömnbehov. För att må riktigt bra, vara glad, positiv och en bra mamma  skulle jag behöva sova 12 tim/natt. Men det går naturligtvis inte, därför är jag ganska beroende av att sova middag. Att vara en bra mamma är som för dem flesta det viktigaste för mig, ännu viktigare än att klara av ett jobb.Det kan verka konstigt för många, alla är väl mer eller mindre trötta speciellt småbarnsföräldrar. Ja,det håller jag med om men jag mår riktigt dåligt och blir en dålig människa om jag inte får mina sömntimmar. Åter igen,alla är olika och måste respekteras för den man är. Många säger till mig att jag är trött för att jag sovit för mycket. Jag frågade min läkare om det och det är bara myt. Man kan inte sova för mycket, är man trött så behöver man sova. Det har varit prat från min nuvarande läkare att jag skulle kunna ha narkolepsi,men inga tester har än gjorts. För er som inte vet vad narkolepsi är kan jag berätta att det vanligaste om man har det är att man kan somna var som helst,när som helst. Till och med mitt i en mening bara "tappa huvudet" och somna, man vaknar igen efter nån minut. För mig är det inte riktigt så men jag kan sova när som helst på dygnet men inte riktigt var som helst och somnar vanligast inom ett par minuter. Under de perioder jag mått dåligt har jag haft svårare att somna och sovit oroligt och vaknat lätt, det har då lett till att jag mått ännu sämre. När jag inte fått sova vad jag behöver blir jag lättare stressad, lättirriterad och orolig i själen utan någon speciell anledning. Det syns ganska tydligt på mig för då får jag utslag i ansiktet. 

Om jag sover 12 tim/dygn mår jag som sagt bäst, sover jag 10 tim så funkar det ganska bra men jag känner lite av det jag nämnde sist i förra stycket, om jag bara får 8 timmars sömn känner jag ännu mer av det pluss att jag gråter väldigt lätt utan anledning, och skulle det bli mindre än 8 timmar fungerar jag inte alls. Då mår jag riktigt dåligt och blir en "monstermänniska", här finns det definitivt risk för bakslag.

Varför blogg??

Jag är till både fördel och nackdel väldigt öppen människa. Många gånger så öppen så det skadar mig själv, har berättat för människor jag mött som jag inte känner, på tex öppna förskolan,fester etc om min depression och tyvärr är det inte alla som förstår utan istället undrar om jag verkligen borde ha barn och om dem far illa. Detta kan ju skada mig och mitt rykte eftersom vi bor i en "ankdamm" och folk snackar en hel del, folk har en förmåga att förvränga historian till nåt helt annat och förstorar det hela. Jag har lärt mig av mina misstag att tänka på vad jag säger och framförallt till vem. Man är olika som person, vissa vill inte prata alls om sina problem medan andra, som jag, har enormt stort behov av att prata, inte för att söka ömkan utan för att "ryggsäcken" är så full så jag måste tömma lite av lasten.

Vid nåt tillfälle jag var och handlade kom jag till att prata med tjejen som jobbar i butiken om hur vanligt det är med förlossningsdepression. Jag berättade,öppen som jag är, om att jag blivit drabbad av det. Jag sa också att jag så gärna skulle vilja hjälpa andra och funderade på hur jag skulle gå till väga. Då föreslog hon att jag skulle blogga. Där kan jag skriva av mig allt och samtidigt hjälpa andra.Jag nappade direkt på detta och hoppas att det ska vara till någons hjälp.

Till dig jag fick tipset av, vill jag tacka tusen gånger om.

Så mår jag idag

Idag mår jag fantastiskt bra tack vare min samtalskontakt på spädbarnsverksamheten. Blir fortfarande väldigt lätt stressad och jag jobbar nästan varje dag med att hantera det, har även ett enormt stort sömnbehov och mår dåligt om jag inte får sova ordentligt. Tar inte på mig för mycket aktiviteter och träffa folk i veckorna för då känner jag av det direkt igen. När det blir för mycket uppbokat märker jag det framförallt på mitt tålamod,humöret svänger snabbt, och att jag blir trött och har inte lust för varken träffa nån eller ens prata med nån i tel. Olust känner jag ganska ofta fortfarande men att må dåligt blir allt mer sällan. Jag har också blivit mycket mer positiv vilket gör att jag mår bättre.

Till alla som mår dåligt på ett eller annat sätt, vad det än må bero på så får det ALDRIG gå ut över barnen. Dem har inte bett om att få komma till världen, i så fall är det en signal att be om hjälp. Det är inte fel att be om eller ta emot hjälp. Om inte annat så för barnens skull. Dem får aldrig tro att det beror på dem. (kan vara skilsmässa,kris på jobbet,nån nära som dött,depression,vad som helst)

Jag njuter otroligt mycket av mina 3 underbart fina barn. Och jag vill säga till dig som har eller har haft förlossningsdepression och vill ha fler barn, det går att vara lycklig nästa gång även om du drabbats av detta, så ge inte upp. Jag njuter så fantastiskt mycket av min bebis ( 10 veckor nu) så jag vill stanna tiden. Dem andra två är snart 7 och 8 år, hade dem varit mindre hade jag nog inte orkat. Har känt en antydan till nedstämdhet några gånger men tar mig ganska snabbt upp igen. Detta har varit nån morgon då jag inte fått sova speciellt mycket.

Jag fick höra nån som sa när jag väntade tredje barnet att "det kan bara sluta i katastrof", till dig vill jag säga: hur vet du det?  Snacka om fördomar, du hade fel!! Det är fruktansvärt, grymt, elakt att säga något sådant.

Denna lilla mirakelbebis var precis vad jag behövde, rena medicinen.

Aspbergers syndrom

När jag hade varit sjukskriven i 4½ år fick jag byta läkare för den förra slutade. Han tyckte att jag skulle göra några tester eftersom jag varit sjukskriven så länge. Att depressionen inte ville ge med sig helt och hållet kan bero på nåt annat. Jag hade hela tiden svackor och bakslag. Efter vi träffats några gånger så misstänkte han aspbergers syndrom, detta är ingen sjukdom som många tror utan ett handikapp fick jag lära mig. Precis som att ha glasögon är också det ett handikapp, man är absolut inte sämre förälder för det. Många tror också att om man har aspbergers så kan man inte ta vara på sig själv utan måste bo på ett gruppboende, stämmer inte heller.

Har man fobier och tvångstankar är det skönt att få bekräftat vad det beror på, även för mina kommunikationsproblem som jag jobbar otroligt mycket med. Förstår inte alltid när någon skämtar utan hugger på alla cylindrar och tar det som personangrepp men ändå tycker jag om den jargongen. Jag kan ibland vara väldigt klumpig och uttrycka mig så folk blir sårade. Kan vara ett skämt från min sida som kan bli så fel eller om jag vill någon väl också verkar det precis tvärt om. Jättejobbigt och inte särskilt lätt för folk att veta om dem inte vet om mina problem. Jag är ljudkänslig och blir lätt orolig i vissa sammanhang.

Många som har aspbergers har tydligen också depression latent i kroppen vilket förklara en hel del för mig. Har varit värsta berg och dalbanan under i princip hela mitt liv. När jag blev gravid med nr.2 då nr.1 var 6 mån blev det helt enkelt mer än vad jag klarade av. Jag var inställd på att bara ha henne i 3-4 år innan ett syskon också blev det inte så, typiskt aspberger. Fick skuldkänslor att hon skulle bli storasyster vid 15 mån och abort ville jag inte heller. Oroade mig för detta under hela graviditeten och tvingade mig tänka positivt men det gick inte, jag sa ett och hjärnan sa ett annat.

Aspergers syndrom - Wikipedia

Aspergers syndrom är en neuropsykiatrisk diagnos inom autismspektrum. Inom diagnossystemet DSM IV krävs i sammanfattning att personen har normal eller hög ...

Klassificering och diagnos - Orsaker - Kännetecken - Avvikelser

sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom - Cachad - Liknande

 

Arbetsträna

Jag har vid flera tillfällen provat och arbetsträna men tyvärr fått sluta av lite olika anledningar. Första gången hade jag kvar min tjänst som barnskötare på en förskola. Då hade jag varit sjukskriven drygt ett år och sonen var 2 år då. Jag gick tillbaka till jobbet och arbetstränade 2 tim/dag 3 dagar i veckan men fick ett fruktansvärt bakslag i depressionen och mådde så fruktansvärt dåligt. Inte så att jag inte kunde ta sonen till mig igen utan panikångest,myror i kroppen liksom,visste inte var jag skulle bli av.Kunde inte stå/sitta still,hjärtklappning,svettningar och mådde allmänt skit. Jag blev så otroligt stressad av alla barn och den höga ljudnivån,satt i bilen och bara grät en halvtimme efter varje jobbtillfälle när jag slutat. Efter en månad orkade jag inte mer och kände så starkt att jag aldrig någonsin vill jobba på förskola igen.

Jag blev åter helt sjukskriven och vilade upp mig efter denna pers som tog hårt på mig. Efter ett halvår fick jag för mig att börja läsa, "skola om mig" till läkarsekreterare. Min läkare var inte helt med på det men jag ville så gärna så vi gjorde ett försök. Läste på Komvux några ämne man skulle läsa in för att sedan söka till utbildning. Fick sluta efter halva terminen,klarade inte pressen med läxor,uppsatser,föredrag,självstudier och två småbarn hemma. Det var ett ganska högt tempo och jag har aldrig varit nåt läshuvud precis,får plugga och stånga huvudet blodigt för det ska fastna så kvittar det hur intresserad jag är. Ja,ja,jag var nöjd att jag försökte i alla fall.

Efter ytterligare ett år så kände jag att jag ville göra nåt igen. Min läkare sa åter igen att jag nog skulle lägga ner det ett tag till,"det är så lätt att man går in för hårt också blir det 10 gånger värre". Men med min envishet så gick jag till leksaksaffären där jag tycker personalen är så trevliga. dem tog gärna emot mig några timmar i veckan. Nästa besök hos läkaren så sa han ok. Jag var där 9tim/v och trivdes jättebra,ganska lugnt och mycket lugna,förstående och hänsynsfulla människor som jobba där. Men dem beslutade efter en termin att jag inte kunde stanna,vet egentligen inte varför men det kvittar nu,livet går vidare med andra möjligheter.

Det gick ytterligare ett år och jag sökte mig till en hobbyaffär. Även där också en mycket trevlig butiksägare som jag kände förtroende för direkt. Där var jag två terminer, först 9 tim/v sedan 12tim/v och sedan ökade vi till 15/v. Jag trivdes jättebra men tyvärr gick butiken i konkurs.

Lägg märke till att samtliga gånger är det jag som tagit tag i arbetsträna med viss tveksamhet från läkare. Fick visserligen bakslag vid två ställen men viljan fanns där att försöka. Jag har nämligen hört folk säga att jag är så negativ och lat, t.o.m att jag inte är bra för mina barn. Förstår ni så fruktansvärt det är att få det kastat rätt i ansiktet?? Man är inte sämre människa och absolut inte sämre mamma för att man har nåt handikapp eller depression. Jag älskar mina barn precis som dem flesta och är så otroligt noga med att förklara för dem att dem inte gjort nåt fel och att jag älskar dem även när jag är ledsen och arg. Jag kämpar föra att inte visa för barnen när jag mår dåligt och är ledsen men dem är ju experter på att avslöja svaghet.

Sedan har jag varit ordförande i öppna förskolan vilket lades ner för ett år sedan. Kändes skönt att träffa andra föräldrar och byta erfarenheter. kan säga att i början gick jag dit trots att jag mådde jättedåligt för jag var rädd för mig själv och för vad jag kunde gör (skada) mig själv och barnen.Vågade helt enkelt inte vara själv hemma.

Uppdraget som ordförande som jag sedan tog mig på var för stort för mig. Det stärkte min självkänsla i början och jag fick bekräftan på att jag gjorde något bra för andra familjer (bekräftan som jag behövde då) men det var inget för mig kan jag se nu efteråt när jag inte har det och jag förstod inte vad jag gav mig in i.
När jag var uppe i det så märkte jag inte att det faktiskt inte var bra för mig,även om det gav mig bättre självförtroende med tiden så säger min man att jag är mycket mer glad och positiv och har bättre tålamod nu.

Vi hade barnloppis 2 gånger/år vilket har stört en del människor att jag var engagerad i eftersom jag var sjukskriven.Ofta dolde jag min svaghet och låtsades vara starkare än jag är,man vill ju klara av saker. Men jag kan säga att jag mådde inte så bra dem tillfällena,kräktes på nätterna av stressen och var nog ganska irriterad och otrevlig har jag hört nu efteråt. Inte speciellt kul och höra och det var ingen som sa nåt då. När jag tänker tillbaka på den tiden känner jag att det är helt underbart skönt att inte vara engagerad i föreningen längre (fast det är synd att den lades ner) och jag kan inte fatta hur jag orkade hålla på med det.
Jag var på barnloppis för en månad sedan (som engagerades av i princip samma folk) och jag njöt nåt fruktansvärt av att bara gå där utan att ha något som helst ansvar för arrangemanget.

När vi skulle ha möte i styrelsen så mådde jag jättedåligt och kunde knappt inte sova natten innan, ändå har jag bara uteblivit från ett möte. Men det var roligt så länge det vara trots att jag mådde dåligt periodvis och jag har lärt känna mycket trevliga människor där. .

Med andra ord vill jag mer än jag klarar av men hoppet överger mig inte än.Nån gång hittar jag det som passar mig och som jag kommer fixa fullt ut.

samtalsgrupp

När jag var sjuk och även nu men mest när jag mådde som sämst hade jag önskat att det fanns samtalsgrupper där man kunde träffa andra med samma problematik. Där man kunde träffa andra och bara få prata av sig,där alla förstår varandra och där man kan prata utan att någon tycker man är gnällig och tjatig. Man är ju rädd att folk ska tycka att man är jobbig och värst av allt att folk tar avstånd och kanske inte vill umgås mer. Cafeträffar hade varit jättebra,då hade man kunnat gå dit i sina lumpiga kläder,svettig,rödögd och osminkad utan att någon tittar snett på en och inte hade man behövt "klistra" på ett leende heller, gå dit och bara vara sig själv så som man känner sig just den dagen. Men det största syftet är ändå att träffa och prata med andra där man kan känna igen sig och även känna att man är inte ensam. Det är jätteviktigt för man känner sig ensammast i hela världen. Det räcker att man läser om nån annan så känns det bättre,tycker jag i alla fall, då borde det ju kännas ännu bättre att träffa andra typ en gång/v eller mån. Att ha det och se fram emot.
Vilken typ av depression man än har så blir man en "bitterfitta" (ursäkta mig) och vem f...n vill umgås med en sån!!??
Ska man hem till mamma blir hon orolig, ska man hem till kompis finns risken man är gnällig och sur, ska man ut i affärer tittar folk snett (känns det i alla fall som). Ibland känns det som man inte vet var man ska ta vägen och hemma vill man inte heller vara. Nä,jag tror på samtalsgrupper, det är rehabilitering och den bästa terapin man kan få.