Arbetsträna

Jag har vid flera tillfällen provat och arbetsträna men tyvärr fått sluta av lite olika anledningar. Första gången hade jag kvar min tjänst som barnskötare på en förskola. Då hade jag varit sjukskriven drygt ett år och sonen var 2 år då. Jag gick tillbaka till jobbet och arbetstränade 2 tim/dag 3 dagar i veckan men fick ett fruktansvärt bakslag i depressionen och mådde så fruktansvärt dåligt. Inte så att jag inte kunde ta sonen till mig igen utan panikångest,myror i kroppen liksom,visste inte var jag skulle bli av.Kunde inte stå/sitta still,hjärtklappning,svettningar och mådde allmänt skit. Jag blev så otroligt stressad av alla barn och den höga ljudnivån,satt i bilen och bara grät en halvtimme efter varje jobbtillfälle när jag slutat. Efter en månad orkade jag inte mer och kände så starkt att jag aldrig någonsin vill jobba på förskola igen.

Jag blev åter helt sjukskriven och vilade upp mig efter denna pers som tog hårt på mig. Efter ett halvår fick jag för mig att börja läsa, "skola om mig" till läkarsekreterare. Min läkare var inte helt med på det men jag ville så gärna så vi gjorde ett försök. Läste på Komvux några ämne man skulle läsa in för att sedan söka till utbildning. Fick sluta efter halva terminen,klarade inte pressen med läxor,uppsatser,föredrag,självstudier och två småbarn hemma. Det var ett ganska högt tempo och jag har aldrig varit nåt läshuvud precis,får plugga och stånga huvudet blodigt för det ska fastna så kvittar det hur intresserad jag är. Ja,ja,jag var nöjd att jag försökte i alla fall.

Efter ytterligare ett år så kände jag att jag ville göra nåt igen. Min läkare sa åter igen att jag nog skulle lägga ner det ett tag till,"det är så lätt att man går in för hårt också blir det 10 gånger värre". Men med min envishet så gick jag till leksaksaffären där jag tycker personalen är så trevliga. dem tog gärna emot mig några timmar i veckan. Nästa besök hos läkaren så sa han ok. Jag var där 9tim/v och trivdes jättebra,ganska lugnt och mycket lugna,förstående och hänsynsfulla människor som jobba där. Men dem beslutade efter en termin att jag inte kunde stanna,vet egentligen inte varför men det kvittar nu,livet går vidare med andra möjligheter.

Det gick ytterligare ett år och jag sökte mig till en hobbyaffär. Även där också en mycket trevlig butiksägare som jag kände förtroende för direkt. Där var jag två terminer, först 9 tim/v sedan 12tim/v och sedan ökade vi till 15/v. Jag trivdes jättebra men tyvärr gick butiken i konkurs.

Lägg märke till att samtliga gånger är det jag som tagit tag i arbetsträna med viss tveksamhet från läkare. Fick visserligen bakslag vid två ställen men viljan fanns där att försöka. Jag har nämligen hört folk säga att jag är så negativ och lat, t.o.m att jag inte är bra för mina barn. Förstår ni så fruktansvärt det är att få det kastat rätt i ansiktet?? Man är inte sämre människa och absolut inte sämre mamma för att man har nåt handikapp eller depression. Jag älskar mina barn precis som dem flesta och är så otroligt noga med att förklara för dem att dem inte gjort nåt fel och att jag älskar dem även när jag är ledsen och arg. Jag kämpar föra att inte visa för barnen när jag mår dåligt och är ledsen men dem är ju experter på att avslöja svaghet.

Sedan har jag varit ordförande i öppna förskolan vilket lades ner för ett år sedan. Kändes skönt att träffa andra föräldrar och byta erfarenheter. kan säga att i början gick jag dit trots att jag mådde jättedåligt för jag var rädd för mig själv och för vad jag kunde gör (skada) mig själv och barnen.Vågade helt enkelt inte vara själv hemma.

Uppdraget som ordförande som jag sedan tog mig på var för stort för mig. Det stärkte min självkänsla i början och jag fick bekräftan på att jag gjorde något bra för andra familjer (bekräftan som jag behövde då) men det var inget för mig kan jag se nu efteråt när jag inte har det och jag förstod inte vad jag gav mig in i.
När jag var uppe i det så märkte jag inte att det faktiskt inte var bra för mig,även om det gav mig bättre självförtroende med tiden så säger min man att jag är mycket mer glad och positiv och har bättre tålamod nu.

Vi hade barnloppis 2 gånger/år vilket har stört en del människor att jag var engagerad i eftersom jag var sjukskriven.Ofta dolde jag min svaghet och låtsades vara starkare än jag är,man vill ju klara av saker. Men jag kan säga att jag mådde inte så bra dem tillfällena,kräktes på nätterna av stressen och var nog ganska irriterad och otrevlig har jag hört nu efteråt. Inte speciellt kul och höra och det var ingen som sa nåt då. När jag tänker tillbaka på den tiden känner jag att det är helt underbart skönt att inte vara engagerad i föreningen längre (fast det är synd att den lades ner) och jag kan inte fatta hur jag orkade hålla på med det.
Jag var på barnloppis för en månad sedan (som engagerades av i princip samma folk) och jag njöt nåt fruktansvärt av att bara gå där utan att ha något som helst ansvar för arrangemanget.

När vi skulle ha möte i styrelsen så mådde jag jättedåligt och kunde knappt inte sova natten innan, ändå har jag bara uteblivit från ett möte. Men det var roligt så länge det vara trots att jag mådde dåligt periodvis och jag har lärt känna mycket trevliga människor där. .

Med andra ord vill jag mer än jag klarar av men hoppet överger mig inte än.Nån gång hittar jag det som passar mig och som jag kommer fixa fullt ut.