När jag var sjuk och även nu men mest när jag mådde som sämst hade jag önskat att det fanns samtalsgrupper där man kunde träffa andra med samma problematik. Där man kunde träffa andra och bara få prata av sig,där alla förstår varandra och där man kan prata utan att någon tycker man är gnällig och tjatig. Man är ju rädd att folk ska tycka att man är jobbig och värst av allt att folk tar avstånd och kanske inte vill umgås mer. Cafeträffar hade varit jättebra,då hade man kunnat gå dit i sina lumpiga kläder,svettig,rödögd och osminkad utan att någon tittar snett på en och inte hade man behövt "klistra" på ett leende heller, gå dit och bara vara sig själv så som man känner sig just den dagen. Men det största syftet är ändå att träffa och prata med andra där man kan känna igen sig och även känna att man är inte ensam. Det är jätteviktigt för man känner sig ensammast i hela världen. Det räcker att man läser om nån annan så känns det bättre,tycker jag i alla fall, då borde det ju kännas ännu bättre att träffa andra typ en gång/v eller mån. Att ha det och se fram emot.
Vilken typ av depression man än har så blir man en "bitterfitta" (ursäkta mig) och vem f...n vill umgås med en sån!!??
Ska man hem till mamma blir hon orolig, ska man hem till kompis finns risken man är gnällig och sur, ska man ut i affärer tittar folk snett (känns det i alla fall som). Ibland känns det som man inte vet var man ska ta vägen och hemma vill man inte heller vara. Nä,jag tror på samtalsgrupper, det är rehabilitering och den bästa terapin man kan få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar