Till anhöriga

Det är precis lika viktigt för nära och kära att prata med andra som en anhörig med dessa problem. Vi gick på spädbarnsverksamhet från det att jag erkände att jag var sjuk och ett par år efter det. varje gång vi kom dit så fullkomligt bubblade ur min man.Han hade så mycket han behövde få ur sig och få stöd i. Först tänkte jag vad han skulle där och göra,han är väl inte intresserad av att sitta där och lyssna när jag bölar,det trodde jag att han bara skulle tycka vara jobbigt. Men det visade sig att han pratade nästan mer än vad gjorde. Det kom upp saker om olika uppfattningar om varandra som vi inte visste. Jag trodde si och han trodde så,vid varje möte hade vi så mycket att prata om så när vi suttit där i 2 tim kändes det som 20 minuter. Det var även så att när vi satt i bilen på väg dit så pratade vi om det var nåt speciellt vi ville ta upp,båda sa neej inte som jag kan komma på just nu. också när vi väl kom dit och satt oss ner så bara kom allt,och vi som trodde att vi inte hade mer och säg. Så det är verkligen att rekommendera att gå dit tillsammans,man hittar sin partner på ett helt annat plan och lär känna varandra ända in i själen. Det är dessutom mycket lättare att förstå varandra i olika situationer, hemma blir det mest gnabb och bråk och ingen förstår vad den andre menar och vill.. Ett tips är till resp om din fru inte vill erkänna att hon behöver hjälp att helt enkelt boka tid själv till nån samtalskontakt. senan säger du bara,"nu har jag bokat tid,vill du med annars går jag själv". När du gått dit själv några gånger om inte redan första gången kan jag sätta hur mycket som helst att hon följer med.

Men en respektive skulle också precis som jag skrivit under "samtalsgrupper" behöva träffa bara andra i samma situation utan sin "bitterfitta". Jag tror att det är viktigt att dels träffa en samtalskontakt tillsammans och även var för sig + att det borde finnas dessa samtalsgrupper. Vill man inte prata där så kan man i alla fall gå dit och höra andra prata,kan vara nog så skönt det.