Arbetsträna

Jag har vid flera tillfällen provat och arbetsträna men tyvärr fått sluta av lite olika anledningar. Första gången hade jag kvar min tjänst som barnskötare på en förskola. Då hade jag varit sjukskriven drygt ett år och sonen var 2 år då. Jag gick tillbaka till jobbet och arbetstränade 2 tim/dag 3 dagar i veckan men fick ett fruktansvärt bakslag i depressionen och mådde så fruktansvärt dåligt. Inte så att jag inte kunde ta sonen till mig igen utan panikångest,myror i kroppen liksom,visste inte var jag skulle bli av.Kunde inte stå/sitta still,hjärtklappning,svettningar och mådde allmänt skit. Jag blev så otroligt stressad av alla barn och den höga ljudnivån,satt i bilen och bara grät en halvtimme efter varje jobbtillfälle när jag slutat. Efter en månad orkade jag inte mer och kände så starkt att jag aldrig någonsin vill jobba på förskola igen.

Jag blev åter helt sjukskriven och vilade upp mig efter denna pers som tog hårt på mig. Efter ett halvår fick jag för mig att börja läsa, "skola om mig" till läkarsekreterare. Min läkare var inte helt med på det men jag ville så gärna så vi gjorde ett försök. Läste på Komvux några ämne man skulle läsa in för att sedan söka till utbildning. Fick sluta efter halva terminen,klarade inte pressen med läxor,uppsatser,föredrag,självstudier och två småbarn hemma. Det var ett ganska högt tempo och jag har aldrig varit nåt läshuvud precis,får plugga och stånga huvudet blodigt för det ska fastna så kvittar det hur intresserad jag är. Ja,ja,jag var nöjd att jag försökte i alla fall.

Efter ytterligare ett år så kände jag att jag ville göra nåt igen. Min läkare sa åter igen att jag nog skulle lägga ner det ett tag till,"det är så lätt att man går in för hårt också blir det 10 gånger värre". Men med min envishet så gick jag till leksaksaffären där jag tycker personalen är så trevliga. dem tog gärna emot mig några timmar i veckan. Nästa besök hos läkaren så sa han ok. Jag var där 9tim/v och trivdes jättebra,ganska lugnt och mycket lugna,förstående och hänsynsfulla människor som jobba där. Men dem beslutade efter en termin att jag inte kunde stanna,vet egentligen inte varför men det kvittar nu,livet går vidare med andra möjligheter.

Det gick ytterligare ett år och jag sökte mig till en hobbyaffär. Även där också en mycket trevlig butiksägare som jag kände förtroende för direkt. Där var jag två terminer, först 9 tim/v sedan 12tim/v och sedan ökade vi till 15/v. Jag trivdes jättebra men tyvärr gick butiken i konkurs.

Lägg märke till att samtliga gånger är det jag som tagit tag i arbetsträna med viss tveksamhet från läkare. Fick visserligen bakslag vid två ställen men viljan fanns där att försöka. Jag har nämligen hört folk säga att jag är så negativ och lat, t.o.m att jag inte är bra för mina barn. Förstår ni så fruktansvärt det är att få det kastat rätt i ansiktet?? Man är inte sämre människa och absolut inte sämre mamma för att man har nåt handikapp eller depression. Jag älskar mina barn precis som dem flesta och är så otroligt noga med att förklara för dem att dem inte gjort nåt fel och att jag älskar dem även när jag är ledsen och arg. Jag kämpar föra att inte visa för barnen när jag mår dåligt och är ledsen men dem är ju experter på att avslöja svaghet.

Sedan har jag varit ordförande i öppna förskolan vilket lades ner för ett år sedan. Kändes skönt att träffa andra föräldrar och byta erfarenheter. kan säga att i början gick jag dit trots att jag mådde jättedåligt för jag var rädd för mig själv och för vad jag kunde gör (skada) mig själv och barnen.Vågade helt enkelt inte vara själv hemma.

Uppdraget som ordförande som jag sedan tog mig på var för stort för mig. Det stärkte min självkänsla i början och jag fick bekräftan på att jag gjorde något bra för andra familjer (bekräftan som jag behövde då) men det var inget för mig kan jag se nu efteråt när jag inte har det och jag förstod inte vad jag gav mig in i.
När jag var uppe i det så märkte jag inte att det faktiskt inte var bra för mig,även om det gav mig bättre självförtroende med tiden så säger min man att jag är mycket mer glad och positiv och har bättre tålamod nu.

Vi hade barnloppis 2 gånger/år vilket har stört en del människor att jag var engagerad i eftersom jag var sjukskriven.Ofta dolde jag min svaghet och låtsades vara starkare än jag är,man vill ju klara av saker. Men jag kan säga att jag mådde inte så bra dem tillfällena,kräktes på nätterna av stressen och var nog ganska irriterad och otrevlig har jag hört nu efteråt. Inte speciellt kul och höra och det var ingen som sa nåt då. När jag tänker tillbaka på den tiden känner jag att det är helt underbart skönt att inte vara engagerad i föreningen längre (fast det är synd att den lades ner) och jag kan inte fatta hur jag orkade hålla på med det.
Jag var på barnloppis för en månad sedan (som engagerades av i princip samma folk) och jag njöt nåt fruktansvärt av att bara gå där utan att ha något som helst ansvar för arrangemanget.

När vi skulle ha möte i styrelsen så mådde jag jättedåligt och kunde knappt inte sova natten innan, ändå har jag bara uteblivit från ett möte. Men det var roligt så länge det vara trots att jag mådde dåligt periodvis och jag har lärt känna mycket trevliga människor där. .

Med andra ord vill jag mer än jag klarar av men hoppet överger mig inte än.Nån gång hittar jag det som passar mig och som jag kommer fixa fullt ut.

samtalsgrupp

När jag var sjuk och även nu men mest när jag mådde som sämst hade jag önskat att det fanns samtalsgrupper där man kunde träffa andra med samma problematik. Där man kunde träffa andra och bara få prata av sig,där alla förstår varandra och där man kan prata utan att någon tycker man är gnällig och tjatig. Man är ju rädd att folk ska tycka att man är jobbig och värst av allt att folk tar avstånd och kanske inte vill umgås mer. Cafeträffar hade varit jättebra,då hade man kunnat gå dit i sina lumpiga kläder,svettig,rödögd och osminkad utan att någon tittar snett på en och inte hade man behövt "klistra" på ett leende heller, gå dit och bara vara sig själv så som man känner sig just den dagen. Men det största syftet är ändå att träffa och prata med andra där man kan känna igen sig och även känna att man är inte ensam. Det är jätteviktigt för man känner sig ensammast i hela världen. Det räcker att man läser om nån annan så känns det bättre,tycker jag i alla fall, då borde det ju kännas ännu bättre att träffa andra typ en gång/v eller mån. Att ha det och se fram emot.
Vilken typ av depression man än har så blir man en "bitterfitta" (ursäkta mig) och vem f...n vill umgås med en sån!!??
Ska man hem till mamma blir hon orolig, ska man hem till kompis finns risken man är gnällig och sur, ska man ut i affärer tittar folk snett (känns det i alla fall som). Ibland känns det som man inte vet var man ska ta vägen och hemma vill man inte heller vara. Nä,jag tror på samtalsgrupper, det är rehabilitering och den bästa terapin man kan få.

Så börja det

Under uppbyggnad

Rädd om vänner

Under uppbyggnad

Till anhöriga

Det är precis lika viktigt för nära och kära att prata med andra som en anhörig med dessa problem. Vi gick på spädbarnsverksamhet från det att jag erkände att jag var sjuk och ett par år efter det. varje gång vi kom dit så fullkomligt bubblade ur min man.Han hade så mycket han behövde få ur sig och få stöd i. Först tänkte jag vad han skulle där och göra,han är väl inte intresserad av att sitta där och lyssna när jag bölar,det trodde jag att han bara skulle tycka vara jobbigt. Men det visade sig att han pratade nästan mer än vad gjorde. Det kom upp saker om olika uppfattningar om varandra som vi inte visste. Jag trodde si och han trodde så,vid varje möte hade vi så mycket att prata om så när vi suttit där i 2 tim kändes det som 20 minuter. Det var även så att när vi satt i bilen på väg dit så pratade vi om det var nåt speciellt vi ville ta upp,båda sa neej inte som jag kan komma på just nu. också när vi väl kom dit och satt oss ner så bara kom allt,och vi som trodde att vi inte hade mer och säg. Så det är verkligen att rekommendera att gå dit tillsammans,man hittar sin partner på ett helt annat plan och lär känna varandra ända in i själen. Det är dessutom mycket lättare att förstå varandra i olika situationer, hemma blir det mest gnabb och bråk och ingen förstår vad den andre menar och vill.. Ett tips är till resp om din fru inte vill erkänna att hon behöver hjälp att helt enkelt boka tid själv till nån samtalskontakt. senan säger du bara,"nu har jag bokat tid,vill du med annars går jag själv". När du gått dit själv några gånger om inte redan första gången kan jag sätta hur mycket som helst att hon följer med.

Men en respektive skulle också precis som jag skrivit under "samtalsgrupper" behöva träffa bara andra i samma situation utan sin "bitterfitta". Jag tror att det är viktigt att dels träffa en samtalskontakt tillsammans och även var för sig + att det borde finnas dessa samtalsgrupper. Vill man inte prata där så kan man i alla fall gå dit och höra andra prata,kan vara nog så skönt det.

Om mig

Jag har valt att främst skriva om min förlossningsdepression som jag drabbades av när vår första son föddes (storasyster var då 15 mån),detta för att hjälpa andra med samma el. liknade problem.Berättar lite om min historia för att ni ska kunna känna igen er och känna att ni inte är ensamma om att må så. Mina tankar, funderingar och upplevelser kring detta.

Skriv gärna en kommentar och länka gärna vidare:-)

Förlossningsdepression

Har funderat länge på hur jag ska kunna hjälpa andra med förlossningsdepression. När jag själv var i den situationen önskade jag att jag hade någon att vända mig till,problemet var då att jag inte orkade söka hjälp eller ens erkände att jag var sjuk och behövde hjälp.Men innerst inne visste jag att det var så och jag hörde en röst inom mig varje dag som ropa,"hjälp mig".Jag önskade och ibland trodde i min värld att någon skulle komma och ringa på dörren och bara krama mig och säga,"jag vet precis hur du mår för jag har själv upplevt det,nu ska jag hjälpa dig". Hade jag vetat vilka dörrar jag skulle ringa på så hade jag utan tvekan gjort det. Man lever i en bubbla och hör röster svagt, jag uppfattade inte allt som folk sa till mig det var dessutom en enda kaos i huvudet.Kunde inte tänka klart,sov oroligt,frossa och svettades omvartannat och kämpade varje minut med näbbar och klor för att "hålla huvudet ovanför vattenytan".Hade det inta varit för vår dotter som då var 1½ år så hade jag inte levt idag, sonen brydde jag mig inte om då vilket jag har enorma skuldkänslor för idag. Han var 10 månader när jag erkände och insåg hur sjuk jag faktiskt var. Först när han var ett år kunde jag ta honom till mig och plötsligt en dag,några dagar innan hans ett årsdag så bara "vred smäcken i skallen tillbaka på rätt läge".Jag tog upp honom i famnen och bara grät,"men herregud pojke,vad har jag gjort,hur kunde jag tänka och känna så om dig,mitt underbara barn".Det var så fruktansvärt hemskt.Jag lider fortfarande av skuldkänslor men vill säga till er som är i samma situation att det viktigaste är att ni berättar att "mamma är ledsen och mår dåligt men det är inte ditt/ert fel och jag älskar dig/er mest i hela världen". Man tar helt klart skulden på sig och det är inte lätt att sudda bort det men man måste ändå tänka att "jag var/är sjuk,detta är/var inte jag". Det är så lätt för andra att bara säga "ryck upp dig,du har ju fått barn,var glad och njut". Finns inget värre att höra när man mår så dåligt,vad fan tror dem,klart jag vet att jag borde vara glad för mitt barn men man förstår inte hur frustrerande och jobbigt det är när man inte kan njuta och ta sitt barn till sig.Jag orkade inte ens ta mig in i duschen, orka inte svara i telefon, än mindre prata med nån, orkade inte laga mat och ibland inte ens stiga upp ur sängen. Allt kändes så jobbigt och meningslöst, jag var bara irriterad hela tiden och grät av ingen anledning, kände att jag lika gärna kunde försvinna,"här gör jag ändå ingen nytta,tvärt om". Det är så otroligt skönt att höra andra med samma problem,det känns som om man är den enda i hela världen och att det aldrig kommer ta slut.
 Därför vill jag poängtera att jag inte skriver detta för att andra ska tycka synd om mig utan helt enkel för att hjälpa andra så som jag skulle vilja bli hjälpt. Jag vet hur otroligt skönt det är att höra att man inte är knäpp,det är faktiskt ganska vanligt mer eller mindre att man kan känna så efter att fått barn. Nu höll det i sig ganska länge för min del men det ligger lite annat bakom också som legat och gnagt i många,många år som jag inte vill gå in på.Men jag har fått förklarat för mig av läkare att många gånger är det så att man varit med om nåt annat, också låtsas man vara stark och jobbar som vanligt,för min del skola i tonåren, också en dag smäller det. Man orkar inte hålla en fasad hur länge som helst. Jag har hört nu efteråt att det är många som inte visst om att jag haft förlossningsdepression, inte så konstigt, jag nekade ju till att jag var sjuk och låtsades vara glad och allt var bra. Men hemma bakom våra fyra väggar,där lät det annorlunda,speciellt om vi varit iväg någonstans och kom hem,då hade jag ansträngt mig i det yttersta för att ingen skulle märka sen brakade loss när vi kom hem.
Idag kan jag prata om det utan att må illa och vilja springa och krama min gosse men väljer ändå att inte berätta alla detaljer. För dig som har dessa problem och vill prata mer så ställer jag gärna upp,skicka ett mail till mig så hör jag av mig till dig.   jennym.tmo@gmail.com

ÖNSKAR ER ALL LYCKA I FRAMTIDEN OCH GLÖM INTE ATT DET FINNS HJÄLP OCH FÅ OCH DET FINNS EN LJUSNING!! KRAM TILL ER ALLA:-)