Har funderat länge på hur jag ska kunna hjälpa andra med förlossningsdepression. När jag själv var i den situationen önskade jag att jag hade någon att vända mig till,problemet var då att jag inte orkade söka hjälp eller ens erkände att jag var sjuk och behövde hjälp.Men innerst inne visste jag att det var så och jag hörde en röst inom mig varje dag som ropa,"hjälp mig".Jag önskade och ibland trodde i min värld att någon skulle komma och ringa på dörren och bara krama mig och säga,"jag vet precis hur du mår för jag har själv upplevt det,nu ska jag hjälpa dig". Hade jag vetat vilka dörrar jag skulle ringa på så hade jag utan tvekan gjort det. Man lever i en bubbla och hör röster svagt, jag uppfattade inte allt som folk sa till mig det var dessutom en enda kaos i huvudet.Kunde inte tänka klart,sov oroligt,frossa och svettades omvartannat och kämpade varje minut med näbbar och klor för att "hålla huvudet ovanför vattenytan".Hade det inta varit för vår dotter som då var 1½ år så hade jag inte levt idag, sonen brydde jag mig inte om då vilket jag har enorma skuldkänslor för idag. Han var 10 månader när jag erkände och insåg hur sjuk jag faktiskt var. Först när han var ett år kunde jag ta honom till mig och plötsligt en dag,några dagar innan hans ett årsdag så bara "vred smäcken i skallen tillbaka på rätt läge".Jag tog upp honom i famnen och bara grät,"men herregud pojke,vad har jag gjort,hur kunde jag tänka och känna så om dig,mitt underbara barn".Det var så fruktansvärt hemskt.Jag lider fortfarande av skuldkänslor men vill säga till er som är i samma situation att det viktigaste är att ni berättar att "mamma är ledsen och mår dåligt men det är inte ditt/ert fel och jag älskar dig/er mest i hela världen". Man tar helt klart skulden på sig och det är inte lätt att sudda bort det men man måste ändå tänka att "jag var/är sjuk,detta är/var inte jag". Det är så lätt för andra att bara säga "ryck upp dig,du har ju fått barn,var glad och njut". Finns inget värre att höra när man mår så dåligt,vad fan tror dem,klart jag vet att jag borde vara glad för mitt barn men man förstår inte hur frustrerande och jobbigt det är när man inte kan njuta och ta sitt barn till sig.Jag orkade inte ens ta mig in i duschen, orka inte svara i telefon, än mindre prata med nån, orkade inte laga mat och ibland inte ens stiga upp ur sängen. Allt kändes så jobbigt och meningslöst, jag var bara irriterad hela tiden och grät av ingen anledning, kände att jag lika gärna kunde försvinna,"här gör jag ändå ingen nytta,tvärt om". Det är så otroligt skönt att höra andra med samma problem,det känns som om man är den enda i hela världen och att det aldrig kommer ta slut.
Därför vill jag poängtera att jag inte skriver detta för att andra ska tycka synd om mig utan helt enkel för att hjälpa andra så som jag skulle vilja bli hjälpt. Jag vet hur otroligt skönt det är att höra att man inte är knäpp,det är faktiskt ganska vanligt mer eller mindre att man kan känna så efter att fått barn. Nu höll det i sig ganska länge för min del men det ligger lite annat bakom också som legat och gnagt i många,många år som jag inte vill gå in på.Men jag har fått förklarat för mig av läkare att många gånger är det så att man varit med om nåt annat, också låtsas man vara stark och jobbar som vanligt,för min del skola i tonåren, också en dag smäller det. Man orkar inte hålla en fasad hur länge som helst. Jag har hört nu efteråt att det är många som inte visst om att jag haft förlossningsdepression, inte så konstigt, jag nekade ju till att jag var sjuk och låtsades vara glad och allt var bra. Men hemma bakom våra fyra väggar,där lät det annorlunda,speciellt om vi varit iväg någonstans och kom hem,då hade jag ansträngt mig i det yttersta för att ingen skulle märka sen brakade loss när vi kom hem.
Idag kan jag prata om det utan att må illa och vilja springa och krama min gosse men väljer ändå att inte berätta alla detaljer. För dig som har dessa problem och vill prata mer så ställer jag gärna upp,skicka ett mail till mig så hör jag av mig till dig. jennym.tmo@gmail.com
ÖNSKAR ER ALL LYCKA I FRAMTIDEN OCH GLÖM INTE ATT DET FINNS HJÄLP OCH FÅ OCH DET FINNS EN LJUSNING!! KRAM TILL ER ALLA:-)
2 kommentarer:
Hej!jag hade svårt för och bli gravid och när jag väl blev var jag den lyckligaste kvinnan i världen.jag kännde kärlek och glädje.min första depression kännde kg när min chef ljög för mig och avslutade min anställning,därefter så hamnade jag i klämma med min familj och min
Man.han ville inte att vi skulle köpa saker innan barnet föds och jag höll allting inom mig.efter förlossningen mådde jag mycket dåligt.det gick inte alls bra med ammningen,mitt barn fick kolik.allting vände sig upp och ner.efter all stöd och värme jag fick av mina föräldrar och man började jag må bättre.men trots idag när jag kommer till de perioderna som jag fött barnen då startar min depression igen.jag mår dåligt,är känslig och visar utanpå att allt är bra och ok,men innerst inne känner jag mig inte alls bra.men jag går igenom detta varje gång.men det är dumt att tvinga sig själv och må bra inför andra och bryta ihop i ensamhet.allt detta har skett pga tidigare känslor och händelser i mitt liv.men en sak har jag med mig livet ut livet är för underbar för och kasta boet i tårar och sorg.jag försöker le för mina barn och min man.för de är de dyrbaraste för mig
Hej anonym,
åå så synd att jag inte sett detta innan.Ser att jag inte vatt inne på min blogg sedan Maj. Tänker hela tiden att jag ska bli bättre på det och där emellan tänker jag avsluta bloggen för jag är så dålig på att gå in här.Men om du ser denna kommentaren tillbaka så maila mig ist.Skulle gärna vilja höra hur det gått för dig och hur du mår idag.Jag har även startat en sida på fb som heter hjälpgruppen/förlossningsdeppression.Sök görna på den om du vill.Kram och lycka till
Skicka en kommentar