Jag är till både fördel och nackdel väldigt öppen människa. Många gånger så öppen så det skadar mig själv, har berättat för människor jag mött som jag inte känner, på tex öppna förskolan,fester etc om min depression och tyvärr är det inte alla som förstår utan istället undrar om jag verkligen borde ha barn och om dem far illa. Detta kan ju skada mig och mitt rykte eftersom vi bor i en "ankdamm" och folk snackar en hel del, folk har en förmåga att förvränga historian till nåt helt annat och förstorar det hela. Jag har lärt mig av mina misstag att tänka på vad jag säger och framförallt till vem. Man är olika som person, vissa vill inte prata alls om sina problem medan andra, som jag, har enormt stort behov av att prata, inte för att söka ömkan utan för att "ryggsäcken" är så full så jag måste tömma lite av lasten.
Vid nåt tillfälle jag var och handlade kom jag till att prata med tjejen som jobbar i butiken om hur vanligt det är med förlossningsdepression. Jag berättade,öppen som jag är, om att jag blivit drabbad av det. Jag sa också att jag så gärna skulle vilja hjälpa andra och funderade på hur jag skulle gå till väga. Då föreslog hon att jag skulle blogga. Där kan jag skriva av mig allt och samtidigt hjälpa andra.Jag nappade direkt på detta och hoppas att det ska vara till någons hjälp.
Till dig jag fick tipset av, vill jag tacka tusen gånger om.
måndag 18 oktober 2010
Så mår jag idag
Idag mår jag fantastiskt bra tack vare min samtalskontakt på spädbarnsverksamheten. Blir fortfarande väldigt lätt stressad och jag jobbar nästan varje dag med att hantera det, har även ett enormt stort sömnbehov och mår dåligt om jag inte får sova ordentligt. Tar inte på mig för mycket aktiviteter och träffa folk i veckorna för då känner jag av det direkt igen. När det blir för mycket uppbokat märker jag det framförallt på mitt tålamod,humöret svänger snabbt, och att jag blir trött och har inte lust för varken träffa nån eller ens prata med nån i tel. Olust känner jag ganska ofta fortfarande men att må dåligt blir allt mer sällan. Jag har också blivit mycket mer positiv vilket gör att jag mår bättre.
Till alla som mår dåligt på ett eller annat sätt, vad det än må bero på så får det ALDRIG gå ut över barnen. Dem har inte bett om att få komma till världen, i så fall är det en signal att be om hjälp. Det är inte fel att be om eller ta emot hjälp. Om inte annat så för barnens skull. Dem får aldrig tro att det beror på dem. (kan vara skilsmässa,kris på jobbet,nån nära som dött,depression,vad som helst)
Jag njuter otroligt mycket av mina 3 underbart fina barn. Och jag vill säga till dig som har eller har haft förlossningsdepression och vill ha fler barn, det går att vara lycklig nästa gång även om du drabbats av detta, så ge inte upp. Jag njuter så fantastiskt mycket av min bebis ( 10 veckor nu) så jag vill stanna tiden. Dem andra två är snart 7 och 8 år, hade dem varit mindre hade jag nog inte orkat. Har känt en antydan till nedstämdhet några gånger men tar mig ganska snabbt upp igen. Detta har varit nån morgon då jag inte fått sova speciellt mycket.
Jag fick höra nån som sa när jag väntade tredje barnet att "det kan bara sluta i katastrof", till dig vill jag säga: hur vet du det? Snacka om fördomar, du hade fel!! Det är fruktansvärt, grymt, elakt att säga något sådant.
Denna lilla mirakelbebis var precis vad jag behövde, rena medicinen.
Till alla som mår dåligt på ett eller annat sätt, vad det än må bero på så får det ALDRIG gå ut över barnen. Dem har inte bett om att få komma till världen, i så fall är det en signal att be om hjälp. Det är inte fel att be om eller ta emot hjälp. Om inte annat så för barnens skull. Dem får aldrig tro att det beror på dem. (kan vara skilsmässa,kris på jobbet,nån nära som dött,depression,vad som helst)
Jag njuter otroligt mycket av mina 3 underbart fina barn. Och jag vill säga till dig som har eller har haft förlossningsdepression och vill ha fler barn, det går att vara lycklig nästa gång även om du drabbats av detta, så ge inte upp. Jag njuter så fantastiskt mycket av min bebis ( 10 veckor nu) så jag vill stanna tiden. Dem andra två är snart 7 och 8 år, hade dem varit mindre hade jag nog inte orkat. Har känt en antydan till nedstämdhet några gånger men tar mig ganska snabbt upp igen. Detta har varit nån morgon då jag inte fått sova speciellt mycket.
Jag fick höra nån som sa när jag väntade tredje barnet att "det kan bara sluta i katastrof", till dig vill jag säga: hur vet du det? Snacka om fördomar, du hade fel!! Det är fruktansvärt, grymt, elakt att säga något sådant.
Denna lilla mirakelbebis var precis vad jag behövde, rena medicinen.
Aspbergers syndrom
När jag hade varit sjukskriven i 4½ år fick jag byta läkare för den förra slutade. Han tyckte att jag skulle göra några tester eftersom jag varit sjukskriven så länge. Att depressionen inte ville ge med sig helt och hållet kan bero på nåt annat. Jag hade hela tiden svackor och bakslag. Efter vi träffats några gånger så misstänkte han aspbergers syndrom, detta är ingen sjukdom som många tror utan ett handikapp fick jag lära mig. Precis som att ha glasögon är också det ett handikapp, man är absolut inte sämre förälder för det. Många tror också att om man har aspbergers så kan man inte ta vara på sig själv utan måste bo på ett gruppboende, stämmer inte heller.
Har man fobier och tvångstankar är det skönt att få bekräftat vad det beror på, även för mina kommunikationsproblem som jag jobbar otroligt mycket med. Förstår inte alltid när någon skämtar utan hugger på alla cylindrar och tar det som personangrepp men ändå tycker jag om den jargongen. Jag kan ibland vara väldigt klumpig och uttrycka mig så folk blir sårade. Kan vara ett skämt från min sida som kan bli så fel eller om jag vill någon väl också verkar det precis tvärt om. Jättejobbigt och inte särskilt lätt för folk att veta om dem inte vet om mina problem. Jag är ljudkänslig och blir lätt orolig i vissa sammanhang.
Många som har aspbergers har tydligen också depression latent i kroppen vilket förklara en hel del för mig. Har varit värsta berg och dalbanan under i princip hela mitt liv. När jag blev gravid med nr.2 då nr.1 var 6 mån blev det helt enkelt mer än vad jag klarade av. Jag var inställd på att bara ha henne i 3-4 år innan ett syskon också blev det inte så, typiskt aspberger. Fick skuldkänslor att hon skulle bli storasyster vid 15 mån och abort ville jag inte heller. Oroade mig för detta under hela graviditeten och tvingade mig tänka positivt men det gick inte, jag sa ett och hjärnan sa ett annat.
Har man fobier och tvångstankar är det skönt att få bekräftat vad det beror på, även för mina kommunikationsproblem som jag jobbar otroligt mycket med. Förstår inte alltid när någon skämtar utan hugger på alla cylindrar och tar det som personangrepp men ändå tycker jag om den jargongen. Jag kan ibland vara väldigt klumpig och uttrycka mig så folk blir sårade. Kan vara ett skämt från min sida som kan bli så fel eller om jag vill någon väl också verkar det precis tvärt om. Jättejobbigt och inte särskilt lätt för folk att veta om dem inte vet om mina problem. Jag är ljudkänslig och blir lätt orolig i vissa sammanhang.
Många som har aspbergers har tydligen också depression latent i kroppen vilket förklara en hel del för mig. Har varit värsta berg och dalbanan under i princip hela mitt liv. När jag blev gravid med nr.2 då nr.1 var 6 mån blev det helt enkelt mer än vad jag klarade av. Jag var inställd på att bara ha henne i 3-4 år innan ett syskon också blev det inte så, typiskt aspberger. Fick skuldkänslor att hon skulle bli storasyster vid 15 mån och abort ville jag inte heller. Oroade mig för detta under hela graviditeten och tvingade mig tänka positivt men det gick inte, jag sa ett och hjärnan sa ett annat.
Aspergers syndrom - Wikipedia
Aspergers syndrom är en neuropsykiatrisk diagnos inom autismspektrum. Inom diagnossystemet DSM IV krävs i sammanfattning att personen har normal eller hög ...
sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom - Cachad - Liknande
sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom - Cachad - Liknande
Arbetsträna
Jag har vid flera tillfällen provat och arbetsträna men tyvärr fått sluta av lite olika anledningar. Första gången hade jag kvar min tjänst som barnskötare på en förskola. Då hade jag varit sjukskriven drygt ett år och sonen var 2 år då. Jag gick tillbaka till jobbet och arbetstränade 2 tim/dag 3 dagar i veckan men fick ett fruktansvärt bakslag i depressionen och mådde så fruktansvärt dåligt. Inte så att jag inte kunde ta sonen till mig igen utan panikångest,myror i kroppen liksom,visste inte var jag skulle bli av.Kunde inte stå/sitta still,hjärtklappning,svettningar och mådde allmänt skit. Jag blev så otroligt stressad av alla barn och den höga ljudnivån,satt i bilen och bara grät en halvtimme efter varje jobbtillfälle när jag slutat. Efter en månad orkade jag inte mer och kände så starkt att jag aldrig någonsin vill jobba på förskola igen.
Jag blev åter helt sjukskriven och vilade upp mig efter denna pers som tog hårt på mig. Efter ett halvår fick jag för mig att börja läsa, "skola om mig" till läkarsekreterare. Min läkare var inte helt med på det men jag ville så gärna så vi gjorde ett försök. Läste på Komvux några ämne man skulle läsa in för att sedan söka till utbildning. Fick sluta efter halva terminen,klarade inte pressen med läxor,uppsatser,föredrag,självstudier och två småbarn hemma. Det var ett ganska högt tempo och jag har aldrig varit nåt läshuvud precis,får plugga och stånga huvudet blodigt för det ska fastna så kvittar det hur intresserad jag är. Ja,ja,jag var nöjd att jag försökte i alla fall.
Efter ytterligare ett år så kände jag att jag ville göra nåt igen. Min läkare sa åter igen att jag nog skulle lägga ner det ett tag till,"det är så lätt att man går in för hårt också blir det 10 gånger värre". Men med min envishet så gick jag till leksaksaffären där jag tycker personalen är så trevliga. dem tog gärna emot mig några timmar i veckan. Nästa besök hos läkaren så sa han ok. Jag var där 9tim/v och trivdes jättebra,ganska lugnt och mycket lugna,förstående och hänsynsfulla människor som jobba där. Men dem beslutade efter en termin att jag inte kunde stanna,vet egentligen inte varför men det kvittar nu,livet går vidare med andra möjligheter.
Det gick ytterligare ett år och jag sökte mig till en hobbyaffär. Även där också en mycket trevlig butiksägare som jag kände förtroende för direkt. Där var jag två terminer, först 9 tim/v sedan 12tim/v och sedan ökade vi till 15/v. Jag trivdes jättebra men tyvärr gick butiken i konkurs.
Lägg märke till att samtliga gånger är det jag som tagit tag i arbetsträna med viss tveksamhet från läkare. Fick visserligen bakslag vid två ställen men viljan fanns där att försöka. Jag har nämligen hört folk säga att jag är så negativ och lat, t.o.m att jag inte är bra för mina barn. Förstår ni så fruktansvärt det är att få det kastat rätt i ansiktet?? Man är inte sämre människa och absolut inte sämre mamma för att man har nåt handikapp eller depression. Jag älskar mina barn precis som dem flesta och är så otroligt noga med att förklara för dem att dem inte gjort nåt fel och att jag älskar dem även när jag är ledsen och arg. Jag kämpar föra att inte visa för barnen när jag mår dåligt och är ledsen men dem är ju experter på att avslöja svaghet.
Sedan har jag varit ordförande i öppna förskolan vilket lades ner för ett år sedan. Kändes skönt att träffa andra föräldrar och byta erfarenheter. kan säga att i början gick jag dit trots att jag mådde jättedåligt för jag var rädd för mig själv och för vad jag kunde gör (skada) mig själv och barnen.Vågade helt enkelt inte vara själv hemma.
Uppdraget som ordförande som jag sedan tog mig på var för stort för mig. Det stärkte min självkänsla i början och jag fick bekräftan på att jag gjorde något bra för andra familjer (bekräftan som jag behövde då) men det var inget för mig kan jag se nu efteråt när jag inte har det och jag förstod inte vad jag gav mig in i.
När jag var uppe i det så märkte jag inte att det faktiskt inte var bra för mig,även om det gav mig bättre självförtroende med tiden så säger min man att jag är mycket mer glad och positiv och har bättre tålamod nu.
Vi hade barnloppis 2 gånger/år vilket har stört en del människor att jag var engagerad i eftersom jag var sjukskriven.Ofta dolde jag min svaghet och låtsades vara starkare än jag är,man vill ju klara av saker. Men jag kan säga att jag mådde inte så bra dem tillfällena,kräktes på nätterna av stressen och var nog ganska irriterad och otrevlig har jag hört nu efteråt. Inte speciellt kul och höra och det var ingen som sa nåt då. När jag tänker tillbaka på den tiden känner jag att det är helt underbart skönt att inte vara engagerad i föreningen längre (fast det är synd att den lades ner) och jag kan inte fatta hur jag orkade hålla på med det.
Jag var på barnloppis för en månad sedan (som engagerades av i princip samma folk) och jag njöt nåt fruktansvärt av att bara gå där utan att ha något som helst ansvar för arrangemanget.
När vi skulle ha möte i styrelsen så mådde jag jättedåligt och kunde knappt inte sova natten innan, ändå har jag bara uteblivit från ett möte. Men det var roligt så länge det vara trots att jag mådde dåligt periodvis och jag har lärt känna mycket trevliga människor där. .
Med andra ord vill jag mer än jag klarar av men hoppet överger mig inte än.Nån gång hittar jag det som passar mig och som jag kommer fixa fullt ut.
Jag blev åter helt sjukskriven och vilade upp mig efter denna pers som tog hårt på mig. Efter ett halvår fick jag för mig att börja läsa, "skola om mig" till läkarsekreterare. Min läkare var inte helt med på det men jag ville så gärna så vi gjorde ett försök. Läste på Komvux några ämne man skulle läsa in för att sedan söka till utbildning. Fick sluta efter halva terminen,klarade inte pressen med läxor,uppsatser,föredrag,självstudier och två småbarn hemma. Det var ett ganska högt tempo och jag har aldrig varit nåt läshuvud precis,får plugga och stånga huvudet blodigt för det ska fastna så kvittar det hur intresserad jag är. Ja,ja,jag var nöjd att jag försökte i alla fall.
Efter ytterligare ett år så kände jag att jag ville göra nåt igen. Min läkare sa åter igen att jag nog skulle lägga ner det ett tag till,"det är så lätt att man går in för hårt också blir det 10 gånger värre". Men med min envishet så gick jag till leksaksaffären där jag tycker personalen är så trevliga. dem tog gärna emot mig några timmar i veckan. Nästa besök hos läkaren så sa han ok. Jag var där 9tim/v och trivdes jättebra,ganska lugnt och mycket lugna,förstående och hänsynsfulla människor som jobba där. Men dem beslutade efter en termin att jag inte kunde stanna,vet egentligen inte varför men det kvittar nu,livet går vidare med andra möjligheter.
Det gick ytterligare ett år och jag sökte mig till en hobbyaffär. Även där också en mycket trevlig butiksägare som jag kände förtroende för direkt. Där var jag två terminer, först 9 tim/v sedan 12tim/v och sedan ökade vi till 15/v. Jag trivdes jättebra men tyvärr gick butiken i konkurs.
Lägg märke till att samtliga gånger är det jag som tagit tag i arbetsträna med viss tveksamhet från läkare. Fick visserligen bakslag vid två ställen men viljan fanns där att försöka. Jag har nämligen hört folk säga att jag är så negativ och lat, t.o.m att jag inte är bra för mina barn. Förstår ni så fruktansvärt det är att få det kastat rätt i ansiktet?? Man är inte sämre människa och absolut inte sämre mamma för att man har nåt handikapp eller depression. Jag älskar mina barn precis som dem flesta och är så otroligt noga med att förklara för dem att dem inte gjort nåt fel och att jag älskar dem även när jag är ledsen och arg. Jag kämpar föra att inte visa för barnen när jag mår dåligt och är ledsen men dem är ju experter på att avslöja svaghet.
Sedan har jag varit ordförande i öppna förskolan vilket lades ner för ett år sedan. Kändes skönt att träffa andra föräldrar och byta erfarenheter. kan säga att i början gick jag dit trots att jag mådde jättedåligt för jag var rädd för mig själv och för vad jag kunde gör (skada) mig själv och barnen.Vågade helt enkelt inte vara själv hemma.
Uppdraget som ordförande som jag sedan tog mig på var för stort för mig. Det stärkte min självkänsla i början och jag fick bekräftan på att jag gjorde något bra för andra familjer (bekräftan som jag behövde då) men det var inget för mig kan jag se nu efteråt när jag inte har det och jag förstod inte vad jag gav mig in i.
När jag var uppe i det så märkte jag inte att det faktiskt inte var bra för mig,även om det gav mig bättre självförtroende med tiden så säger min man att jag är mycket mer glad och positiv och har bättre tålamod nu.
Vi hade barnloppis 2 gånger/år vilket har stört en del människor att jag var engagerad i eftersom jag var sjukskriven.Ofta dolde jag min svaghet och låtsades vara starkare än jag är,man vill ju klara av saker. Men jag kan säga att jag mådde inte så bra dem tillfällena,kräktes på nätterna av stressen och var nog ganska irriterad och otrevlig har jag hört nu efteråt. Inte speciellt kul och höra och det var ingen som sa nåt då. När jag tänker tillbaka på den tiden känner jag att det är helt underbart skönt att inte vara engagerad i föreningen längre (fast det är synd att den lades ner) och jag kan inte fatta hur jag orkade hålla på med det.
Jag var på barnloppis för en månad sedan (som engagerades av i princip samma folk) och jag njöt nåt fruktansvärt av att bara gå där utan att ha något som helst ansvar för arrangemanget.
När vi skulle ha möte i styrelsen så mådde jag jättedåligt och kunde knappt inte sova natten innan, ändå har jag bara uteblivit från ett möte. Men det var roligt så länge det vara trots att jag mådde dåligt periodvis och jag har lärt känna mycket trevliga människor där. .
Med andra ord vill jag mer än jag klarar av men hoppet överger mig inte än.Nån gång hittar jag det som passar mig och som jag kommer fixa fullt ut.
samtalsgrupp
När jag var sjuk och även nu men mest när jag mådde som sämst hade jag önskat att det fanns samtalsgrupper där man kunde träffa andra med samma problematik. Där man kunde träffa andra och bara få prata av sig,där alla förstår varandra och där man kan prata utan att någon tycker man är gnällig och tjatig. Man är ju rädd att folk ska tycka att man är jobbig och värst av allt att folk tar avstånd och kanske inte vill umgås mer. Cafeträffar hade varit jättebra,då hade man kunnat gå dit i sina lumpiga kläder,svettig,rödögd och osminkad utan att någon tittar snett på en och inte hade man behövt "klistra" på ett leende heller, gå dit och bara vara sig själv så som man känner sig just den dagen. Men det största syftet är ändå att träffa och prata med andra där man kan känna igen sig och även känna att man är inte ensam. Det är jätteviktigt för man känner sig ensammast i hela världen. Det räcker att man läser om nån annan så känns det bättre,tycker jag i alla fall, då borde det ju kännas ännu bättre att träffa andra typ en gång/v eller mån. Att ha det och se fram emot.
Vilken typ av depression man än har så blir man en "bitterfitta" (ursäkta mig) och vem f...n vill umgås med en sån!!??
Ska man hem till mamma blir hon orolig, ska man hem till kompis finns risken man är gnällig och sur, ska man ut i affärer tittar folk snett (känns det i alla fall som). Ibland känns det som man inte vet var man ska ta vägen och hemma vill man inte heller vara. Nä,jag tror på samtalsgrupper, det är rehabilitering och den bästa terapin man kan få.
Vilken typ av depression man än har så blir man en "bitterfitta" (ursäkta mig) och vem f...n vill umgås med en sån!!??
Ska man hem till mamma blir hon orolig, ska man hem till kompis finns risken man är gnällig och sur, ska man ut i affärer tittar folk snett (känns det i alla fall som). Ibland känns det som man inte vet var man ska ta vägen och hemma vill man inte heller vara. Nä,jag tror på samtalsgrupper, det är rehabilitering och den bästa terapin man kan få.
Till anhöriga
Det är precis lika viktigt för nära och kära att prata med andra som en anhörig med dessa problem. Vi gick på spädbarnsverksamhet från det att jag erkände att jag var sjuk och ett par år efter det. varje gång vi kom dit så fullkomligt bubblade ur min man.Han hade så mycket han behövde få ur sig och få stöd i. Först tänkte jag vad han skulle där och göra,han är väl inte intresserad av att sitta där och lyssna när jag bölar,det trodde jag att han bara skulle tycka vara jobbigt. Men det visade sig att han pratade nästan mer än vad gjorde. Det kom upp saker om olika uppfattningar om varandra som vi inte visste. Jag trodde si och han trodde så,vid varje möte hade vi så mycket att prata om så när vi suttit där i 2 tim kändes det som 20 minuter. Det var även så att när vi satt i bilen på väg dit så pratade vi om det var nåt speciellt vi ville ta upp,båda sa neej inte som jag kan komma på just nu. också när vi väl kom dit och satt oss ner så bara kom allt,och vi som trodde att vi inte hade mer och säg. Så det är verkligen att rekommendera att gå dit tillsammans,man hittar sin partner på ett helt annat plan och lär känna varandra ända in i själen. Det är dessutom mycket lättare att förstå varandra i olika situationer, hemma blir det mest gnabb och bråk och ingen förstår vad den andre menar och vill.. Ett tips är till resp om din fru inte vill erkänna att hon behöver hjälp att helt enkelt boka tid själv till nån samtalskontakt. senan säger du bara,"nu har jag bokat tid,vill du med annars går jag själv". När du gått dit själv några gånger om inte redan första gången kan jag sätta hur mycket som helst att hon följer med.
Men en respektive skulle också precis som jag skrivit under "samtalsgrupper" behöva träffa bara andra i samma situation utan sin "bitterfitta". Jag tror att det är viktigt att dels träffa en samtalskontakt tillsammans och även var för sig + att det borde finnas dessa samtalsgrupper. Vill man inte prata där så kan man i alla fall gå dit och höra andra prata,kan vara nog så skönt det.
Men en respektive skulle också precis som jag skrivit under "samtalsgrupper" behöva träffa bara andra i samma situation utan sin "bitterfitta". Jag tror att det är viktigt att dels träffa en samtalskontakt tillsammans och även var för sig + att det borde finnas dessa samtalsgrupper. Vill man inte prata där så kan man i alla fall gå dit och höra andra prata,kan vara nog så skönt det.
Om mig
Jag har valt att främst skriva om min förlossningsdepression som jag drabbades av när vår första son föddes (storasyster var då 15 mån),detta för att hjälpa andra med samma el. liknade problem.Berättar lite om min historia för att ni ska kunna känna igen er och känna att ni inte är ensamma om att må så. Mina tankar, funderingar och upplevelser kring detta.
Skriv gärna en kommentar och länka gärna vidare:-)
Skriv gärna en kommentar och länka gärna vidare:-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)